Det långa svarta håret vajar i vinden.
Den lilla korta tjejen med den mörka baskern på sned går ensam i höstmörkret.
Hon ”spökar ut sig” i stuprör, och en rutig stjorta, och basker.
Hon säger att hon är målare.
Flickan, Alex heter hon, är påväg hem efter samtalet med skolkuratorn.
”Lite problem har ju alla i den åldern”, sa hon.
Det var dagens underdrift.
För flickans styvfar våldtar henne, och hjärntvättar henne, att ”såhär gör alla pappor, det är helt normalt, och vanligt”. Så det är det väl.
Flickan är ju bara 10 år.
Hon är nog lycklig.
Hon som har en så snäll pappa, som gör som alla andra pappor.
Det är nog posetivt det här.
Vad gick jag till kuratorn för?
Jag är ett normalt, och helt lyckligt litet barn.
Jag har det som alla andra.
Det säger kuratorn med.
Men flickan vet inte att hon kommer få problem ”där” när hon blir äldre.
För styvfadern har en sjukdom.
Det vet hon inte där hon går i höstmörkret helt ovetande, och fri.
Hon såg ju så lycklig ut.
Att flickan själv inte kommer kunna få några barn när hon blir stor är det ingen som vet.
För att hon blev sexuellt utnyttjad var det ju ingen som såg…

Vicky stirrade ner när mobbaren frågade vad hon gjort på armen.

- Jävla emo! skrek han och gav henne en knuff så hon ramlade dunsade ner på den hårda grusvägen utanför skolan.

- Just det! härmade en av hans anhängare mesigt.

- Vad är det gumman? frågade pappan när Vicky kom hem.

- Har du ont?

Han såg orolig ut. Hans dotter har nämligen en sjukdom i blodet. Leukemi. Ingen vet om det. Att hon egentligen har peruk. Långt svart hår ner till midjan. Hon valde en som var så lik hennes vanliga hår. I alla fall det håret hon hade innan cellgifterna. Hon suckade.

- Daniel slog mig idag.

- Igen? frågar pappan argt, som om det var hennes fel.

Hon brast ut i gråt.

- Jag önskar att jag dör snart, pappa, det gör så ont. Inte ont på grund av cancern, det gör ont att leva.

Hon borrade huvudet in i sin pappas mage som var ganska tjock.

Pappan, Leif, var missbrukare. Han hade tagit i princip alla droger som fanns. Och Vicky hjälpte honom med sprutorna, liksom gjorde i ordning dem innan han stack dem i armen. Den armen var det synd om. Men det var ju lika synd om Vickys armar. Rakbladet hade gjort sitt jobb i flera år på armarna, benen, halsen, magen, händerna… Hon stod inte ut.

Sedan 6 års ålder hade hon haft kontakt med barnpsykiatrin. När hon var 8 fick hon cancer. Nu var hon 12. Hon vet att hon kommer dö. Hon kommer somna in. Om inte något mirakel skulle ske.

Dagen efter kom Daniel fram till Vicky och bad om ursäkt. För alla år han mobbat henne.

- Jag visste inte att du hade cancer.

Vicky började störtgråta.

- Man slår inte folk även om de inte har cancer! tjöt hon och Daniel försökte klappa henne på axeln.

- Finns det något jag kan göra?

Hon trodde inte sina öron. Hennes värsta fiende ville hjälpa henne.

- Nej det finns det inte sa hon, och hennes hår hängde ner för ansiktet. Eller hennes fakehår rättare sagt. Den sjukligt bleka hyn fick ledsna svarta ränder när mascaran kletade sig. Hon grät och grät. Daniel gick. Det blev för mycket för honom. Vicky går in på lektionen som precis ska börja. Alla vet att hon kommer dö. På slutet av lektionen ger läraren Britta, henne en lapp med kuratorns öppetider. Hon kastar lappen på den hårda, kalla isiga marken. En decembermorgon kan inte se ut på något annat sätt än grå och äcklig.

Återigen, pappan ligger och sover. Han har tagit något igen. Hon går fram för att se om han andas. Det gör han. Bra, tänker hon. Vad skulle hon göra om han dog? Hennes mamma var ju borta. Hade flyttat med någon Lars.

Nu stod hon i duschen. Det nakna huvudet blev löddrigt, och hon svepte sedan en handduk om sig. Då hände det. Hon kände sig yr. Pappan låg och sov, så hon fick själv ringa ambulansen. Hon stod inte ut med sig själv. Kanske skulle hon hänga sig innan de kom? Men det gjorde hon inte. Hon väntade och hon blev buren på en vit bår av några ambulansmän. De trodde hon var ensam så de brydde sig inte om att kontakta pappan. Vicky var så svag att hon inte orkade berätta om sin knarkande far.

När Leif vaknade så upptäckte han att Vicky var borta. Men han hann inte göra mer fören han såg ett vitt ljus.

Vicky fick en sådan där plastgrej man har runt armen på sjukhus. Det stod hennes riktiga namn som hon inte gillade. ”Victoria Nyman”. Hon såg ett par converse. Hon såg ett vitt ljus. Det var hennes egna converse som de hade ställt på sidan av sängen. Plötsligt var hon borta. Hon sov. Hon kunde inte vakna. Hon kände att hon sov och försökte förtvivlat vakna ur drömmen som inte exsisterade. Hon blev rädd. Jätterädd. Innan hon visste ordet av, var hon död.

- Pappa! skrek Vicky när hon såg sin far.

- Victoria! gapade han tillbaka.

- Nu behöver jag inte knarka mer!

- Nu behöver jag inte lida mer!

De kramade om varandra, tog varandra i hand, och vandrade in genom Guds guldiga grind, in till himlen.

Hon heter Parava. Och hon har blåsvart hår, isblåa mandelformade ögon och vit hy. Hon kommer från Japan. Hon kallas Parre, och hon hatar fiskbullar. Hon tror på andar, klär sig bara i svart, och är alltid glad. Nej, nu ljög jag. I alla fall det sistnämnda var en lögn. Hon mår dåligt. Har gjort det sen hon var liten. Har ångest. Och idag ska hon börja på BackThuna-skolan. Och försöka vara glad fast det inte går.

- Välkommen Parva Shiksaan, gapar läraren som tydligen heter Inga-Britt.

- Jag heter Parava Shikosan, rättar Parava och hennes blå ögon lyser hat. Hat emot hela klassen. Hat mot läraren. Hat mot hela jävla livet.

- Jaja, välkommen då, muttrar läraren som inte bryr sig om vad fan hon heter.

- Tack, säger det blåögda barnet och går och sätter sig på den anvisade platsen.

Klassen skrattar.

Parava är 14 år. Hon är ett barn. Ja, det är hon i alla fall är hon ett barn när det gäller saker som är kul. Som att se vuxenfilmer. Men hon får ändå alltid en vuxen människas ansvar. Hon är ny i denna förbannade klass. De viskas och tisslas om henne, och ett 20 par ögon riktas åt hennes håll. Hon önskar att hon kunde försvinna.

Och så kom rasten. Och ungarna i åttonde klass sätter sig i uppehållsrummet och spelar kort. En ljushårig, pinnsmal tjej med busiga fräknar och rosa tröja kommer fram till Parava.

- Hejsan, säger hon högt. Hon förklarar sig genast

- Förlåt, jag har problem med min hörsel. By the way, vilket coolt namn du har! Jag heter Elin.

Parava ler. Det finns visst en bra elev.

- Tack, säger Parava och tvinnar sitt hår runt pekfingret.

- Du har så långt hår! säger Elin. Är det färgat? frågar hon sedan.

- Nej, det är naturligt.

Elin fortsätter att rosa Parava. Hon har fina ögon, fin kropp, allting är perfekt med den nya eleven. En annan elev med tråkigt utseende, typ råttfärgat hår, kommer fram till dem.

- Sluta din idiot, snäser hon till Elin.

Hon vänder sig till Parava.

- Du förstår, Elin här är homosexuell och helt dum i huvudet.

- Sluta, Elina! skriker Elin och ger hon som tydligen heter Elina, en smäll på käften.

- Jag är bi, säger Parava och ler.

- Idiot, skriker hon med råttfärgat hår till de tjejerna som inte är som alla andra.

De två flickorna går hand i hand på gatan. De har precis träffats. I en grå, unken skola med tillgjorda, fördomsfulla elever. Men de ser bara varandra. En liten kyss på kinden får Parava av Elin när de skiljs åt på gatan. Parava längtar till nästa skoldag.

Nästa dag är Elin inte där. Klassen viskar och läraren har ett meddelande i handen.

- Elin är död, säger Inga-Britt. Hon dog i cancer inatt.

Läraren ger Parava ett brev.

- Det är från Elin.

”Kära Parava. Jag ville ha en sista kyss från en tjej som jag blev kär i endast genom att titta på henne. Jag blev kär i dig bara genom att titta på dig. Ett första ögonkast liksom. Och jag vill veta om du är kär i mig. Säg det framför hela klassen. Kram Elin”

- Jag är kär i Elin. Jag är det.

Parava får tårar. Hon har aldrig blivit så kär genom ett första ögonkast. Någonsin. Klassen gapskrattar.

Nästa dag får läraren ett samtal från begravningsbyrån.

- Parava kommer aldrig mer till klassen, säger hon till de pratande jävla ungdomarna i klassrummet.

- Va skönt! säger tjejen med råttfärgat hår.

Men vad hände med Parava? Hon begravdes inom två veckor i samma grav som Elin. De ville inte begravas med sina släktingar.

Nu kan vi vara tillsammans utan fördomar, viskar Elin i Paravas öra, och gråter av lycka.

(C) Tricia Johansson 13/2-12